I mellan åt känns det som om någon sparkar undan benen för mig & att jag faller pladask... Önskar att någon kunde bära mig upp för alla branta backar.. Jag kastas i mellan åt tillbaka till tiden i Göteborg.. Sömnlösa nätter , ångest & oro.. Dag för dag såg jag hur min dotter sakta närmade sig döden..
Jag behöver styrka , jag behöver andas .. Jag orkar inte bära på det jag bär på längre.. Jag orkar inte sakna.. Jag orkar inte ha ont .. Jag orkar inte vara ledsen.. Jag orkar inte vara jag.. Jag vill inte , jag vill inte att mitt barn ska vara dött.. Varför ska livet vara så hårt & orättvist!? Jag behöver ny kraft .. Kraft för att orka med morgon dan..